GP sid 2 090408
Läs ledarsticket här intill. Det är här du har chansen om du missade det i Göteborgs-Posten 8 april. GP publicerar så vitt jag kan se inte sina ledarstick på nätet, så jag kan inte länka till det.
Läs särskilt parentesen:
(Yasdanfar hade rimligtvis lämnat salen om bebisen börjat skrika.)
Så enkelt är det. En bebis är inget problem. Problemet är en högerpolitiker med unkna värderingar, en världsfrånvänd typ som inte förstår att en förälder naturligtvis lämnar plenisalen och voteringen om bebisen blir kinkig. Det lilla störande moment som hade uppstått medan föräldern bar ut det skrikande barnet ur salen hade man väl fått ha överseende med. Spädbarn är också människor och har också rätt att ta plats.
Eller också tänker talmannen längre än så. Han inser nog det som ledarskribenten inte tror honom om: att föräldern naturligtvis kommer att lämna salen om bebisen så kräver. Kanske vill han inte att röstsiffrorna i Sveriges parlament ska påverkas av huruvida en miniormedborgare är mätt eller hungrig, glad eller arg. Han anar nog att Yasdanfars väljare inte röstat fram henne för att hon ska framföra sina — och deras — åsikter när det passar hennes bebis.
Kanske är hans respekt för det demokratiska systemet större än Yasdanfars. Och Göteborgs-Postens.
Eftersom riksdagen är min arbetsplats råkar jag känna till att det knappast är ett folktomt ställe. Det finns goda möjligheter att lämpa över, särskilt en mjölstinn icke-skrikande, unge på någon anställd när man som riksdagsledamot ska göra det man är folkvald för: votera. Yasdanfar såg nog mest ett tillfälle att få vara ung-arg- småbarnsmorsa- som-läxar-upp-gubbhöger-och-vet-hur-riktiga-människor-där-ute-i-verkligheten-har-det. Valkampanj kort sagt och hon använder sin bäbis som rekvisita. Nog för att sossarna tycker att alla ska med men sorry barn har inte i kammaren att göra.
Tack David, och Jenny.
Jag anser nog att det finns en rad yrken som kräver ett fokus, engagemang och kontinuitet som inte medges med en bebis på armen. Ta en polis, till exempel.
Yasdanfar borde inse att hennes plats i kammaren inte är en belöning och rättighet. Den är primärt ett ansvar.
Det intressanta i den här frågan är om Westerberg hade visat ut en man med ett spädbarn på armen.
Jag är den första att poängtera att ett av de största uppdragen man som förälder har är att inte alltid vara förälder, utan att sköta sina ansvarsområden och relationer och skaffa barnvakt när så krävs. Men om Yasdanfar verkligen använder sitt barn som ett politiskt slagträ så gör ni som skrivit här, det desto mer, något som kunnat bli en intressant diskussion blir en gammal, vanlig, sjabbig och fördomsfull blå slagdänga om typisk ung kvinna, och -oj, hon är ju utlänning också gudbevars…vad kan man vänta sig.
Tar man verkligen med sig barnet på jobbet om man inte måste? Om ledarartikeln är era uttalandens enda faktaunderlag, så sker uttalanden på skrämmande lösa boliner.
Jodå, Solgerd. Jag har läst det som jag hittar att läsa om händelsen och står fast vid vad jag skrivit ovan. Vilket jag för övrigt också hade gjort om det varit en Bengt (m), 43, som hade haft sin bebis med sig. Tack vare talmannens nej kunde Yasdanfar bli utkvittad, vilket inte varit fallet om hon måst hasta ut mitt i voteringen när (om) bebisen börjat skrika.
Jag undrar också om du menar att jag skall avstå från att kritisera Yasdanfar bara för att hon är ung, kvinna och ”utlänning”?
Yasdanfar testade (förmodligen omedvetet) gränserna. Talmanne tyckte att här gick en. Några av oss håller med honom.
För mig handlar det här inte om vad talmannen gjorde. Istället handlar det, för det första, om att en person som har fått ett förtroende att utöva svenska folkets demokratiska makt på högsta nivå väljer att hantera sitt uppdrag med en sådan brist på respekt för demokratin och sina väljare. För det andra handlar det om att ledarredaktionen på en av landets största morgontidningar inte har mer respekt för demokratin än att de tycker att det är OK.
En riksdagsledamot i kammaren vid votering är inte vem som helst en dag på jobbet. Hon är en av dem som där och då gör ord till lag. Det är som en domare som avkunnar dom eller en präst som viger ett brudpar. Den som gör det och låter ett spädbarn bestämma utfallet är antingen nonchalant eller oförskämd, beroende på om det är genomtänkt eller inte. Jag är säker på att såväl riksdagsledamot som domare och präst kan tycka att det går rutin i jobbet, men det gör inte att det är okej att agera så.
Om talmannen hade accepterat en man med ett spädbarn och avvisat en kvinna med ett spädbarn hade det absolut varit intressant, men det är inte det intressanta i frågan rösträtt för spädbarn. Jag lovar att skriva om det om det skulle hända!
Riksdagen är inte bollhavet på IKEA. Punkt slut Yasdanfar.
Riksdagen är inte bollhavet på IKEA, helt sant. Jag tycker väl generellt inte att man ska ha med barnen på jobbet men jag tycker det är viktigare att en förtroendevald överhuvudtaget dyker upp vid ett sådant avgörande ögonblick istället för att stanna hemma för att fadern eller mor/farföräldrarna eller den kommunala barnomsorgen just då inte hade möjlighet att ta hand om barnet. Och tvärtemot mina egna fördomar, som tycks delade av samtliga som skrivit inlägg här, så har jag hittills inte träffat en förälder som totalt tappat konceptet och tankeförmågan. Hade det blivit problem med barnet hade hon nog lämpat över ungen på någon lämplig person utanför dörrarna och gjort sitt arbete. Att behålla barnet på armen tycks mig som det enklaste sättet att undvika sådana problem. Att hävda att Yasdanfar är nonchalant i förhållande till sitt ämbete och sitt ansvar menar jag fortfarande är att gå över ån efter vatten, eller att göra en höna av en fjäder. Hon tog sitt ansvar eftersom hon gick dit. Det tycks vara mer än vad flertalet politiker gör i den där sjunkande byggnaden.