Jag blir så full i fniss när jag läser om de franska katolikernas inställning till påven. Inte mindre än åttio procent vill ha ”en modifiering av Vatikanens åsikter om bland annat preventivmedel och aborter”. Hur ska jag tolka det? Och hur tolkar påven det? Tänker sig dessa åttio procent, dessa som jag skulle kallat protestanterna om det inte hade förvirrat ännu mer; tänker sig dessa sisådär tjugofem miljoner fransmän att påven ska sätta sig ner och förhandla med Gud fader allsmäktig? Ska han säga jo, förstår Du, tiderna förändras och sederna med dem, och vi, ja, Du och Sonen och Anden och jag, vi riskerar att folk… tappar tron? blir protestanter?… så om du skulle kunna tänka dig att omvärdera… ge mig en uppenbarelse eller så?

Och det är därför jag blir full i fniss. Jag tänker mig Mannen Med Mössan i sitt stilfulla rum, och han går bort i hörnet där det finns en biktstol och sätter sig i den. På andra sidan materialiseras Gud, kanske som en brinnande buske eller något annat klassiskt. Och nu ska påven alltså förhandla. Kan det bli bättre?

Jag tror att det kan bli bättre, och det gör mig både mer fnissig och lite skrämd. För det finns ju ett alternativ, och det är att de där franska miljonerna, de som bebor den moderna demokratins vagga, tror att de egentligen borde få rösta i frågan som om katolska kyrkan vore vilken ideell förening som helst. Om de nu skulle vinna omröstningen, hur skulle då resultaten inkorporeras i katolicismen? Skulle man göra ett förtydligande tillägg till gamla testamentets berättelse om Onan? Skulle man nöja sig med att upprätta ett separat dokument som sade att våra tidigare uttolkningar av den heliga skrift var inte välsignade av den helige ande utan av Satan? Eller skulle man konstatera att Guds ord är Guds ord, men vi väljer att leva efter de delar som vi tycker är rimliga? Tänk om sekulariseringen kunde gå så långt att inte bara stater bryter med kyrkan, utan kyrkan bryter med Gud!

En nåd att stilla bedja om.

Läs också Sanna Raymans ledare om varför inte påven ska lagstifta.