På dagens kultursida i Göteborgs-Posten kan man läsa Cecilia Verdinellis senaste inlägg i debatten om vänstern och våldet. (Länk till artikeln kommer om GP väljer att publicera den på nätet.) Verdinelli tycker att enskilda debattörer överdriver eller ibland hittar problem där inga finns, och hon skriver

Risken med alarmism à la Demirbag-Sten och Sandelin är en Peter och vargen-effekt.

Några månader tidigare skriver Maria Haldesten en ledarkrönika under rubriken Amma så lite du själv vill där hon ondgör sig över ständiga — och stundtals dåligt underbyggda — myndighetsrekommendationer i amningsfrågan. Hon avslutar

Det avskräcker dock inte Livsmedelsverket från att komma med nya pigga förslag till lättpåverkade gravida. Kaffeintaget bör begränsas. Ska det vara mejeriprodukter ska de vara lätta. Och mat bör stekas i D-vitaminberikat flytande margarin baserat på rapsolja…

Kan ingen läsa sagan om Peter och vargen för verkscheferna?

Jo, Mark Levengood gör det väldigt bra, och om man föredrar den på engelska kan jag föreslå David Bowies inspelning som jag i skrivande stund lyssnar till på Spotify. Båda är hopparade med Benjamin Brittens Young Person’s Guide to the Orchestra men den förra har dessutom fått dela utrymme med Camille Saint-Saëns’ Djurens Karneval och därför får nöja sig med en förkortad version av Britten.

Men varför kan inte en ledarskribent och en kulturskribent skilja på Aisopos’ fabel om Pojken som ropade varg och Sergej Prokofievs musiksaga Peter och vargen? Skribenterna vill varna dem som kommer med felaktiga utsagor i tid och otid för att de inte kommer att bli trodda när de väl har rätt. Det blir tragikomiskt när de hänvisar till en symfoni vars syfte är att introducera skolbarn i klassisk musik.

Det här är inte en distinktion i stil med frågan om Odyssén skrevs av Homeros eller av en man med samma namn (den homeriska frågan i putslustig sammanfattning). Det här handlar om två levande kulturella skapelser som har varsin pedagogisk uppgift att fylla inom varsitt område. Så hjälp kulturen: ge ett lagom gammalt barn — eller en journalist — en påskpresent. För som Grundtvig (kanske) sa: Man må gjenta og gjenta, for de sover alle, men ikke samtidlig.