En kapitalist, en arbetare och en asylsökande sitter vid ett bord med 20 bullar. Kapitalisten tar 19 bullar och ger arbetaren en och säger ”Akta dig, den där asylsökande kommer ta din bulle.”

Detta är förstås en allegori.  En allegori behöver tolkas genom att läsaren byter ut personer och företeelser i texten mot personer och företeelser i den riktiga världen.  Problemet är att olika läsare byter ut på olika sätt och sedan missförstår varandra.

I en ledarkrönika gör signaturen ”Pophöger” följande substitutioner:

• ”en kapitalist”: syskonen Sema och Ahmed som driver konditori
• ”en arbetare”: den anställde på konditoriet som fått sluta på grund av arbetsbrist
• ”en asylsökande”: förbigås
• ”20 bullar”, ”19 bullar”: förbigås
• ”akta dig, den asylsökande kommer att ta din bulle”: förbigås

Sedan ger han sig i kast med att försvara kapitalismen som, även om den inte gav inkomst åt någon arbetare i det här fallet, åtminstone gör det på hans nya favoritfik.

Jag sitter inte på facit, men jag vågar lova att jag sitter på en läsning som ligger närmre vad den ursprungliga författaren hade tänkt sig:

• ”en kapitalist”: den procent som äger 40 % av alla tillgångar
• ”en arbetare”: den lönearbetande delen av befolkningen
• ”en asylsökande”: alla som söker asyl i Sverige i år
• ”20 bullar”: alla tillgångar vi har i landet
• ”19 bullar”: en oproportionerligt stor del av tillgångarna (inte nödvändigtvis 95%) som till stor del undandras beskattning (märk hur detta är konsekvent med tolkningen av ”en kapitalist”)
• ”din bulle”: flytta fokus från alla tillgångar till de tillgångar som inte är ”kapitalistens”, det så kallade problemformuleringsprivilegiet
• ”akta dig, den asylsökande kommer att ta din bulle”: uppmaning till massorna att fokusera på att behålla sin lilla del av kakan snarare än att försöka ta några av kapitalistens bullar och ge till de asylsökande

Jag säker inte att jag tycker att den här läsningen är en fullständigt rättvisande bild av Sverige idag, men det är i alla fall någonting värt att diskutera.

Så frågan är istället: varför ska vi låta er använda tvångsmedel om ni inte gör det på ett ansvarsfullt sätt, alltså följer lagar och regler eller åtminstone tar avgår och skäms när ni inte gör det?  Allt jag hör just nu är Jack Nicholson som vrålar ”You can’t handle the truth!” och det ger inte mersmak.

Risken med alarmism à la Demirbag-Sten och Sandelin är en Peter och vargen-effekt.

Några månader tidigare skriver Maria Haldesten en ledarkrönika under rubriken Amma så lite du själv vill där hon ondgör sig över ständiga — och stundtals dåligt underbyggda — myndighetsrekommendationer i amningsfrågan. Hon avslutar

Det avskräcker dock inte Livsmedelsverket från att komma med nya pigga förslag till lättpåverkade gravida. Kaffeintaget bör begränsas. Ska det vara mejeriprodukter ska de vara lätta. Och mat bör stekas i D-vitaminberikat flytande margarin baserat på rapsolja…

Kan ingen läsa sagan om Peter och vargen för verkscheferna?

Jo, Mark Levengood gör det väldigt bra, och om man föredrar den på engelska kan jag föreslå David Bowies inspelning som jag i skrivande stund lyssnar till på Spotify. Båda är hopparade med Benjamin Brittens Young Person’s Guide to the Orchestra men den förra har dessutom fått dela utrymme med Camille Saint-Saëns’ Djurens Karneval och därför får nöja sig med en förkortad version av Britten.

Men varför kan inte en ledarskribent och en kulturskribent skilja på Aisopos’ fabel om Pojken som ropade varg och Sergej Prokofievs musiksaga Peter och vargen? Skribenterna vill varna dem som kommer med felaktiga utsagor i tid och otid för att de inte kommer att bli trodda när de väl har rätt. Det blir tragikomiskt när de hänvisar till en symfoni vars syfte är att introducera skolbarn i klassisk musik.

Det här är inte en distinktion i stil med frågan om Odyssén skrevs av Homeros eller av en man med samma namn (den homeriska frågan i putslustig sammanfattning). Det här handlar om två levande kulturella skapelser som har varsin pedagogisk uppgift att fylla inom varsitt område. Så hjälp kulturen: ge ett lagom gammalt barn — eller en journalist — en påskpresent. För som Grundtvig (kanske) sa: Man må gjenta og gjenta, for de sover alle, men ikke samtidlig.

Kultur är vackert; vår förmåga och drift att berätta om oss själva, sant och osant, att måla upp en bild av vad vi en dag kan bli, eller betrakta vad vi har blivit istället. Och skymning är vackert, när solen sänker sig och målar allt i guld; när alla färger blir dova, alla konturer förlåtande och våra medmänniskors ögon glittrar extra vackert. Men kulturskymning står för något otäckt.

Kulturskymning är när det skymmer för kulturen, när man inte kan kommunicera över en generationsklyfta för att man på ingendera sidan har lärt sig den andra sidans språk. (Det är väl vanligare att den äldre generationen är den som utbrister ”Kulturskymning!”, men upplevelsen är nog densamma på båda sidor.) Det är när det konsumtionsinriktade samhället inte vill dröja ett ögonblick och fundera över vad det kan bli och vad det borde ha varit. När man inte ”har tid” med det resonerande eller fabulerande samtalet, när man inte förstår att man måste välja att vara kulturvarelse, för ingen kommer att dubba en till det. Men kanske kan man få det i present? Förra årets julklapp skulle visst vara en upplevelse. Hur många fick en kulturupplevelse? En chans att stanna upp och se någon annan i spegeln och fundera på om hon är jag? För det var väl inte bara spa-besök med av Fredrik Reinfeldt välsignad svensk arbetskraft? Nej, jag läser i tidningarna (dessa kulturbärare!) att vi konsumerar mer kultur än på länge. Vi har inte jobb, vi har inte råd att åka bort och sola, så vi söker oss till bilderna av vad vi är och vad vi kunde ha varit. Det skymmer inte för den kulturen.

Kulturen är också vårt gemensamma förhållande till alla våra kulturella skapelser och det faktum att vi aktar dem och håller dem vid liv. Vi säger att vi lever i den västerländska kultursfären och menar att vi har något gemensamt med varandra eftersom vår scenkonst har sitt ursprung i Grekland och inte i Kina, till exempel. Ibland är kulturen snävare och man tillhör en annan kultur för att man inte läste Emil i Lönneberga när man var liten eller för att man inte vill ta av sig skorna när man går på besök. Inte heller för den här kulturen skymmer det, om man inte menar att kulturerna försvagas för att de umgås med varandra.

Men vi kanske ändå står inför en kulturskymning nu. Hotet mot kulturen och kulturerna är indirekt. Det är kulturbärarna som hotas. Vi hotas av översvämningar, istid, ekonomiskt kaos och svältkatastrofer. Det råder, som den kinesiska förbannelsen säger, intressanta tider.

I dessa intressanta tider vill jag blogga, och jag vill hoppas att det kommer en kulturnatt efter kulturskymningen.